För exakt 2 år sedan började jag mitt nya liv här i Skåneland. Jag hoppade av färjan i Trelleborg och min mormor hämtade upp mig. Jag och min dåvarande orkester hade varit i Tyskland och haft konserter. Jag grät floder och hade kramkalas med alla kompisar.

Och gud vad jag ibland kan sakna mitt förra liv. Stockholm, alla mina kompisar, mitt hem. Här kände jag mig säker, här hade jag koll. Sedan när jag kom till Malmö blev jag väldigt tyst, var inte alls mig själv för jag visste att jag blev dömd av alla och jag blev nog rädd också. Allting var ju helt nytt och jag visste inte vad, hur jag skulle vara eller vem jag skulle vara med för att känna att jag kunde vara mig själv. Och det tog tid för mig att lära känna allt, att vänja sig vid tanken att det här är mitt nya hem och här ska jag bo.

Det är jättesvårt att hålla kontakten ibland, vissa saknar man, vissa inte. Man jämförde jättemycket i början. Nu har jag hittat mig själv, jag har låtit det ta tid, låtit det växa fram automatiskt och försökt att inte vara osäker. Jag har mina minnen från Stockholm och dem betyder mycket för mig, för det är det som har gjort den jag är idag. Jag har kontakt med mina kompisar där och jag vet att det alltid finns sängplats hos någon (det känns tryggt^^). Det är också dem som har stöttat mig jättemycket, funnits där och lyssnat på vad jag har haft att säga. Jag saknar Stockholm samtidigt som jag älskar att vara turist där och känna att det ändå är min stad. Ni kanske inte förstår vad jag menar, men när ni är med om det jag har varit med om så kommer ni förstå.

Jag har utvecklats jättemycket under de här 2 åren, hittat mig själv, träffat jättemånga nya människor och varit med om många spännande händelser. Även om livet ibland suger, så tycker jag att jag har lyckats ganska bra faktist :)

Puss på er alla som har orkat läsa det jag hade att säga.