Åh vad jag är trött på allt just nu. Varför kan man aldrig vara nöjd och tacksam med det man redan har ?
Har NI ställt er den fråga någonsin ? Jag ställer den ofta, och det känns som om det blir oftare och oftare ? Varför kan jag inte ha den där snygga toppen, de snygga skorna eller den ursnygga jackan. Jag ställer den frågon ofta när jag ser folk gå omkring på stan. Nu tänker ni säkert att jag bara menar pengar och det kan det vara, men det är så mycket mer än det. Jag möter på det hela tiden, varje dag.
Varför kan inte jag få bättre betyg ? Jag har ju "bara" 275 poäng och måste bara få bättre. Man kämpar på för att komma till sitt mål, som bara förlängs ju längre man kommer. Man tänker bara på sig själv, aldrig på sig själv. Jag själv önskar att man inte kunde tänka så, man det går inte. Det är som att  man aldrig är nöjd. Aldrig tänker man "yes nu fick jag VG++ på engelska provet" som man har pluggat på hela helgen för att få ett bra betyg. Men man är ändå inte nöjd över sin ändå rätt bra prestation som man gjort och fortsätter att tänka att man skulle ha fått MVG istället om man bara puggade den där extra timman över helgen.
Jag tror att jag inte jag är ensam, fast jag kanske hoppats, då jag inte vill att alla andra ska känna som jag gör. Det hela handlar om att vara tacksam för det man gjort och tänka att VG är ändå inte är så dåligt och att man inte behöver den senaste mobilen, datorn eller kameram. Det är klart att jag är allt som det här, men jag är bara så trött på det.
Varför kan inte jag vara smalare, länge och snyggare ?Man gämför varandra hela tiden i utseendet. Men varför kan man inte acceptera att man inte kan vara perfekt, att ingen kan ? Att alla inte kan vara smala och långa, men att alla faktist skulle kunna få lite bättre självförtroende om man slutade jämföra ? Att man då kan fatta att man duger ?
Man stressas, pushas och mår helt enkelt dåligt av det. Man tävlar mot sig själv och mot alla andra på ett dåligt sätt. Men allt detta ingår ändå i vardagen, vi ser detta flera gånger om dagen, iallafall jag. Mina föräldrar kallar det veckans I-lands problem när jag tar upp det och många skulle säker också kalla mig nu för en otacksam gnällig ungdom som skriver att hon aldrig är nöjd eller tacksam för det man har och bara vill ha mer. Men det är just det jag vill kritisera.
Ska jag inte vara nöjd att jag har tillräckligt med poäng till att söka in på den gymnasielinje som jag verkligen vill gå på?
Ska inte jag vara nöjd att jag redan lever ett bra liv och kanske ändå inte behöver all uppdateringar inom mode- och it-världen?

Kan vi inte bli lite mer nöjda och tacksamma över oss själva, just den prestation vi gjort änsålänge och sluta gämföra och känna att vi måste försvara oss själva hela tiden?
Att man då kan fatta att man duger ?

Jag ska iallafall försöka, är du med ?